Humor bygger på igenkänning och skohorn

För att kunna skratta på samma ställe måste vi ha samma referenser. Ju mer man förstår av vad komikern säger eller relaterar till skämten desto roligare blir det. Det bygger alltså på att vi blir överraskade av samma saker.

Jag var i Sydkorea för något år sedan och letade upp en standupklubb. Även om flera av komikerna körde på engelska var det svårt att förstå det roliga. Någon skämtade om fula hundar och publiken vek sig av skratt. Jag fattade noll. Vi hade helt olika referenser. Ju mer lika vi är, desto mer gemensamt har vi också humormässigt. Det gäller ålder, nationalitet och geografisk tillhörighet. Kanske är det därför det anses att vi svenskar i allmänhet gillar brittisk humor mer än amerikansk? Och norsk mer än dansk?

För den sakens skull behöver man inte skämta om olika saker för olika sorters publik, vi komiker brukar istället
använda oss av ”skohorn”, det vill säga vi hjälper publiken att komma in rätt i våra skämt. Precis som med foten i en sko. När jag skämtar om att det är jobbigt att vara småbarnsmamma så inleder jag på olika sätt beroende på vad det är för publik. Är det mestadels småbarnsmammor kan jag gå rakt på sak och säga något i stil med: brukar jag gå rakt på sak och säga något i stil med: ”Att få gå på toaletten själv och bajsa med stängd dörr är som en spa-weekend, eller hur.” Uppträder jag däremot för en ung publik som inte har några barn säger jag istället: ”Har ni någon gång undrat varför er mamma sitter så länge på toaletten? Jo, det kan jag berätta för er. Att få gå på toaletten själv och bajsa med stängd dörr är för en mamma som en spa-weekend.” Är det en helt manlig publik tar jag ett annat skohorn. Och så vidare.

För att ta reda på om många känner igen sig i ett skämt måste man testa det på olika personer. Ett av de vanligaste nybörjarmisstagen är att man skämtar om saker som är väldigt naturligt för en själv men som är konstigt för de flesta andra. ”Har ni tänkt på att yogalärare alltid byter namn när de har varit i Indien?” hörde jag på en ståuppscen nyligen. Det finns säkert något väldigt kul i det. Men har man som jag, och de flesta med mig, ingen insyn i yogalärares liv eller resor till Indien så blir svaret snarare ”nej, det har jag aldrig tänkt på” istället för att skratta igenkännande eller åt hur tokigt det kan bli när man har ätit linssoppa och suttit i lotusställning för länge.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Copyright © 2014 Roligare Talare — Illustrationer: Marja Nyberg — Web: Cardiac